Det är så intressant vad stress gör med kroppen och hjärnan. Jag var superstressad förra veckan och jobbade sjudagarsvecka eftersom det var författarkonferens i helgen. Som kompensation tog jag en välbehövlig ledig dag i måndags. Och nu känns det faktiskt okej igen. I går var det som att jag kunde känna att något slog om i hjärnan och försatte mig i normalläge igen. Jag kom på att ”ja visst ja, höstens förmodligen jobbigaste vecka är bakom mig nu”. Vilken lättnad!
Jag hade räknat med att förra veckan skulle bli jobbig. Den innehöll två rejält extroverta aktiviteter:
- releasefesten för Från ljugarbänken i Täby, där jag tillsammans med ett par kolleger presenterade boken inför de som var på festen
- författarkonferensen Skriv2016, där jag inte bara satt i publiken utan stod på bokbordet och sålde böcker i pauserna och dessutom utsatte mig för treminutersutmaningen på scenen. Det här har jag pratat om i mitt inlägg om Skriv2016.
Att två så här extroverta aktiviteter sker samma vecka är redan det för mycket för mig, men det var inte mycket att göra åt. Konferensen anmälde jag mig till för ett år sedan, och då hade jag ingen aning om att boksläppet skulle bli samma vecka. Tur att jag i alla fall hade vett att avstå från språkkonsultkonferensen som var fredags – en konferens som jag nog aldrig har missat tidigare.
Det som hände som fick bägaren att rinna över förra veckan var att två av mina kolleger i Täbyförfattarna blev sjuka inför boksläppet, och att jag – trots att jag redan hade tagit en för stor del av ansvaret för releasefesten – tog över en del av deras arbetsuppgifter och dessutom agerade projektledare för releasen. Projektledarrollen gör mig alltid stressad; jag trivs inte i den. Dessutom var ett jobbuppdrag jag hade under veckan struligare än jag hade räknat med och tog några timmar längre än planerat.
Jag fick en ordentlig stressreaktion på tisdagen, och det var alltså inte förrän i går – en vecka senare – som jag kom tillbaka till normalläge igen. Nu känns det okej, men jag gissar att jag är känsligare än vanligt ett tag framöver. Tänk att det bara är två månader sedan jag var i det där extremt nervarvade läget efter min härliga sommarsemester. Det är inte utan att jag längtar tillbaka dit. Jag kör en sommarbild för att påminna mig om det läget.
